Blandar en rejäl oro och rädsla som skapar frustration, irritation och kvävdhet, med att skapa praktiska saker för att tiden ska gå något sånär. Det är ett helvete att bara gå och vänta...... Vänta på några slags hållpunkter. "Klockan 18 gör vi en ny kontraströntgen". Jo, visst, inte bara aneurysmet i botten, spruckna revben, hudinfektion, lunginflammation, kol, hjärtsvikt (alltså fem nya nämnda diagnoser på fyra dagar) utan vi tar tarmvred också. Som grädde på moset. Kontraströntgen ett när vi (jag, maken, liten, mamma) var på besök = totalstopp. En pappa som bara kräks och har smärta. Fördriva tid till cirka halv åtta när besked borde komma. Försenat. Väntan till strax efter 22 istället.
Skapar under tiden. Försöker ha en trevlig middag, vi som höll ihop hem. Skapar saffransskorpor. Skapar lakritskola. Saker som ändå var tänkt att göras igår, enligt min plan. Väntan på att klockan ska röra sig..... Till sist besked. Fortfarande totalstopp..... med förhoppning att kontrastvätskan ska få igång rörelsen i tarmarna igen. Beslut att vänta, tills 8 idag på morgonen, fast det kan bli akut operation under natten. Operation är något som valts bort under lång tid, pappa är helt enkelt i för dåligt skick.
Sovit på stand-by med mobilen bredvid. Utifall att..... Tog till knepet meditation för att över huvud taget kunna somna in. Lyckades sova hyfsat, vaknat lite till och från, som väntat....
Så är dagen igång. Dagen före dopparedagen. Jag känner mig kvävd. Väntar åter igen på samtal från DS. De ska ringa upp..... Det var 35 min sen. Oklart hur dagen blir. Hälsa på på sjukhuset? Är han bättre? Jag är bara full av känslor och tom på samma gång. Är det åter igen en jävla vända i berg och dalbanan, ovanligt djup men på väg upp igen? Hur många gånger till orkar jag med det? Orkar pappa med det?
Frustrationen fyller mig, sorgen fyller mig, jag vill fly...... försvinna.... få ett brejk,,, vara ifred. Bara prata när jag vill och känner och orkar....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar