Det är svårt att vara mitt i en sorgeprocess, som inte får vara en sorgeprocess egentligen. Jag bär en smärta och en sorg på insidan, som för nu har övertaget över hela mitt jag. Jag är så trött och sliten, jag har ingen energi och ingen ork förutom till det absolut nödvändiga, och det utan tålamod.
Dag till dag känns oviss, oviss kring hur pappa mår och mamma också för den delen.
Stundvis är det överväldigande och jag vill bara storgråta, fast ändå känns det så konstigt att "bryta ihop" när det är som det är just nu.
Jag orkar inte socialisera, men känner mig ändå stundvis lite ensam. Tack och lov har jag en make som tar hand om hur mycket som helst. Ser till att vi får i oss mat, är nära mig, kollar av. Han är en klippa i allt det som sker just nu.
Jag vet inte vad jag ska säga till "folk" omkring. Känner mig mest rädd för att bli sårad och ledsen och stött för att jag inte får något bemötande jag önskar, fast jag egentligen inte vet vad jag önskar för bemötande. Det kanske bara räcker gott med att höra av sig ärligt talat, kolla av mig, skicka sin tanke och omtanke. Jag vet ärligt talat inte, jag känner mig vilse där..... Rädd att stöta bort, samtidigt som jag är rädd för att bli för taggig eller sårad. Rädd för att det ska bli fel helt enkelt.....
Det är något slags mellanland just nu. Ett konstigt tomt sorgfyllt mellanland......
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar