Den senaste veckan i mitt liv har varit den längsta veckan någonsin hittills. Dagarna har känts enormt långa allt som oftast. Blandat med att det ibland har gått lite fortare timmar. Det har varit så många timmar av väntan, väntan på små hållpunkter kring pappa, väntan på svar på röntgen. Väntan på operation. Väntan på IVA. Väntan på samtal som kan komma mitt i natten och därför sovit sämre och med mobilen på vilket jag aldrig brukar annars.
All ilska och all sorg jag haft med mig. Den har tyngt ner mig så mycket att jag inte orkar göra någonting mer än absolut nödvändigt. Trots jag vet att jag mår bättre av att träna har jag inte ens kommit ut på promenader annat än i affekt för att inte göra något jag ångrar mig.
Resan är inte över än. Pappa är något bättre strokemässigt, vänster arm fortfarande förlamad, men benet har han börjat röra. Språket är tillbaka och går inte på loop på samma vis. Hans andning är fortsatt rejält ansträngd och det gör att han inte orkar prata mer än ett eller två ord i taget. Han säger att han är rädd.... orolig.... har ont.....
Jag är tacksam över att vi inte haft alla barn den här julen, det hade inte varit bra varken för dem eller mig att ha dem här. Leo har räckt, han har varit en pärla som sjungit och försökt hålla humöret uppe blandat med en del trots förstås. Det får man räkna med. Maken har tagit ett jättelass, skjutsat, tagit hand om hemmet, fixat och donat så vi får mat och underlättar på alla sätt han har kunnat.
Idag är det fredag. Idag är det pappas 11e dag på sjukhus. Allt vi tagit oss igenom dessa 11 dagar är ofattbart. I helgen kommer stora barnen till oss igen. Vi ska ha vår julafton med dem, kanske lite besök på sjukhuset med tjejerna, gäster till nyår.... Det känns absurt. Märkligt. Kläm in en hemtenta som måste skrivas också, inom tre veckor.
Det är fortfarande från dag till dag läge....... Orolig väntan på vad som ska hända härnäst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar