den sämsta julaftonen någonsin

Det var min julafton det. Jag ville skrika åt hela världen att dra åt helvete. Julafton 2012 var den värsta dagen hittills i mitt liv tror jag. På ett sätt. Även om det fanns små ljusglimtar som jag försökte ta till vara på så gott det gick.

Jag och mamma åkte in till pappa som hamnat på IVA efter sin operation. Den han faktiskt inte ens borde ha överlevt med tanke på de diagnoser han hade ställts innan. Överlevde gjorde han, även om andningen var fortsatt tung. Sen hände nästa grej, en liten stroke, små blödningar i hjärnan.

Själva IVA i sig skrämmer mig inte värst, trots liten pappa i stor säng, slangar in i halsådra, på armen, dränage efter operation, kateter, blodtrycksmätare, monitor med alla värden med mera. Personalen på IVA är fantastisk dessutom, välkomnande, förklarande, tillmötesgående.
Det absolut värsta var att se pappa som hela tiden genom hela sjukdomstiden ändå varit pappa, trots illamående och smärta och allt det har varit. Nu var det inte samma pappa som låg där. Förlamad vänstersida, ljud på loop och ord på loop. Han verkade förstå. det var min känsla hela tiden, han förstår vad vi säger han är med i huvudet men kroppen och talet var inte med. Samma ord gång på gång på gång på gång. Fruktansvärt smärtsamt att se.

Jag var så enormt ledsen när vi åkte därifrån, och arg. Arg på allt och alla. Arg arg arg... Det vill säga egentligen bara uppfylld av rädsla och sorg att jag helst bara ville slänga mig på golvet och bryta ihop. Det går inte, jag måste hålla ihop. För pappas skull, för mammas skull.

Bråkade med mamma då jag blev förbannad. Förklarar, förklarar, förklarar gång på gång att hon är välkommen hem till oss men jag orkar inte vara trevlig, glad, positiv, social. En mamma som självklart är pressad, fylld av sorg, stressad och framför allt bär jag en stor oro kring hennes minne. I detta med pappa förvärras allt och jag måste bära det med mig också. Trösten där är att mor och jag ska gå till husläkaren i januari och ta tag i den biten. Där finns bara jag.....

Hem för att ha någon slags julafton. Två omgångar bråk med mamma till, på grund av onödiga kommentarer som jag upplevde la skuld på mig. Jag som kämpar kämpar kämpar för att det ska bli så bra som möjligt. Jag förstår att det är sorgen som pratar, jag förstår att jag är spänd uti fingerspetsarna och går igång mer än nödvändigt. Det är ingen bra kombination. Det är ingens fel, det bara blir fel ändå.

Sen kom Lin till oss. Hon räddade oss alla så det blev ändå någon slags julafton. Den goa vackra kvinnan med sin glädje och sociala förmåga. Vi åt mängder av god mat, åt julgodis, drack lite vin och hamnade till sist i soffan med julklappsutdelning och lite film till sist. Jag fick jättefina julklappar, finaste någonsin tror jag. Svårt att känna glädjen för det mitt i kaoset dock.....

Tog en promenad med Lin under kvällen, för att lugna mig, prata, gråta, försöka räta ut tankarna.

Innan jag försökte somna (fick så småningom 3-4 timmar sömn natten till juldagen) avslutade vi julafton med en till för mig skrämmande incident samt efter det ett under omständigheterna ganska bra samtal med mamma.

Det är svårt att beskriva mer känslor kring allt denna julafton. Ilska, blandat med gråt och sammanbrott, bråk, rädsla och däremellan bara en stor tyst tung sorgsen tomhet som påverkar hela kroppen. Trötthet.