OS

Sådär lagom sen kväll på semestern, ganska trötta föräldrar sittandes i det lilla rosa vardagsrummet, med TVn på. Mammorna hade redan tupplurat med barn en kortis. Alla ganska trötta efter en dag med mycket utetid, precis så som det ska vara när man är på ön och vädret är bra.

Så börjar en dokumentär från sommar OS i Aten 2004 som vi börjar småtitta på. I alla fall tre av oss, en hade tacklat av mot sängen redan. Jag inser att det här är intressant. Jag som bara en stund innan sagt att jag tittar inte på sport speciellt mycket eller ofta, har inte kolla på stjärnorna. Så sitter jag helt plötsligt kvar i soffan allena. Det är riktigt spännande. Visst är det bara kortare klipp från olika prestationer, bra och mindre bra, men ändå. Jag är fascinerad över deras fokus, kraften, tävlingsinstinkten. Hur modiga, starka, duktiga, smidiga de är. Så många olika grenar det tävlas i och så många regler man inte vet om. Det väcker min nyfikenhet….
Jag får rysningar när vissa händelser skildras. Det är drama på hög nivå.

Några dagar senare, dokumentären Medaljens baksida. Med fokus på svenska atleter och baksidan med all träning, press och framför allt skadorna. Stressfrakturer, att genomföra tävlingar med brutna eller skadade delar. Fascinerande och skrämmande.

Nu är OS i London igång och förvånande nog sitter jag och maken bänkade då och då för att följa tävlingarna.

”Han springer så mjukt, så lätt, så vackert…..” var en av kommentarerna på dokumentären från OS ten -04. Hur når man dit undrar jag. Det där med löpning tycker jag mest för stunden känns tungt och motigt även om jag gör det. Jag får ta med mig det citatet ut i spåret och Just Do It!