En av mina envisa följeslagare, som jag helst av allt bara skulle vilja sparka i röven så hon försvinner för alltid, det är Ensamheten. Hon har en förmåga att smyga sig på, nästla sig in och rätt vad det är så har hon tagit över alldeles för mycket plats.
Jag vet vad hon kommer ifrån, jag vet smärtan av att känna sig utanför, att inte ha några nära vänner i klassen, att inte kunna lita på någon utan bli baktalad bakom ryggen. Det smärtar, det sitter i. Det är som en gammal vältrampad stig som är så lätt att hamna på utan att man ens tänker på det bara på ren gammal vana. Ni vet som när man gått hemifrån och funderar på om man låst dörren eller inte, det gick på rutin så de flesta gånger är dörren låst.
En av mina allra största utmaningar är att hitta just ett sätt att hantera ensamheten när hon kommer krypande. Hon gör det ganska ofta, så mitt mål får helt enkelt bli att kunna njuta av ensamheten istället. Att uppskatta att vara just fysiskt själv, men även att se att jag faktiskt inte är övergiven och ensam annars heller. Jag har rädslor, rädsla att vara utanför, att vara övergiven, att vara ensam....
Samtidigt nöjer jag mig inte med "vad som helst" utan jag måste ha kvalitet på de jag omger mig med. Jag vill ha ett utbyte, en dialog, en trygghet.
En vän till mig sa härom dagen att för att kunna öppna nya dörrar behöver man ibland stänga andra. Det kan ligga en hel del i det, eller vad tror du?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar